Spridda tankar en deppig söndag

Efter en lång vecka och en riktigt dålig dag väljer min hjärna att drömma ihop en ny förälskelse. Någon jag aldrig träffat och som (troligen) inte finns. Men inte ens i mina drömmar får jag vara lycklig och kärleken är en skoningslös känsla som sliter isär mitt inre. Den jag förälskat mig i visar sig snabbt vara destruktiv och vild, en blandning av så många jag varit besatt av någon gång. Drömmen utspelar sig i en blandning mellan Hogwarts och jobbet (slutenpsykiatrin). Om min roll är elev, lärare, skötare eller patient är oklart. Men den jag älskar är inskriven som elev eller patient. Efter att hon åkt fast för att köra fruktansvärt berusad, berättar hon att vi aldrig skulle funka. Att hon är för destruktiv och klarar inte av sina känslor. Vi lyckas fly polisen/skötarna in i ”the room of requirements”, förutom att anden från Aladdin är där så är det lugnt. Vi är framför en eld med filtar. Där sitter vi och håller om varandra, jag försöker trösta. Jag säger att om vi känner så starkt för varandra så kommer det säkert att lösa sig, det kommer bli bra. Men jag kan nog inte ens lura mig själv. Allt går alltid sönder. Då vaknar jag med en känsla av att vara olyckligt kär i någon som inte ens finns. Ännu en kärlek ännu en förlust ”to love is to lose and to lose is to die” som låten går. Varken pigg eller utvilad ska jag nu bege mig till min sjunde jobbdag i rad. Trots att jag känner mig helt nerbruten är det bättre att vara på jobbet än kvar hemma. Så mot jobbet åker jag med en vilja att slå sönder saker eller lägga mig i fosterställning och gråta.

Igår för att muntra upp mig bestämde jag mig för att lyssna på lite riktig deppmusik. Sådant som jag brukade lyssna förr typ Some Kind of Stranger och Bloodflowers. Inser snabbt varför jag gillade dom som deppig tonåring, de kan fortfarande få ögonen att tåras. Mina tankar går tillbaks till en tid när jag brukade ligga och lyssna på sådan musik hos Karro. Hur vi låg där och höll om varandra medan vi fantiserade om rakblad, självmord och vampyrer. Det känns vackert att se tillbaks på det. Hur långt har jag kommit sen dess? Här sitter jag med samma musik och liknande känslor. Men utan en vacker flicka att hålla om och med vuxna tråkigare fantasier istället för vampyrer. Så vad har jag fått med åren då? Jobb, räkningar, självkontroll, ett tomt hem, muskler. Och de som försvann på vägen? Mina kreativa sätt att uttrycka hur jag mådde och vem jag var i allt, fantasin om vampyrerna, den som låg bredvid mig och bekräftade allt jag kände.

Igår laddade jag ner alla ljudböcker av Nietzsche jag kunde hitta. Om jag ska ha existentiell ångest kan jag väl åtminstone ha den på ett vuxet/akademiskt sätt. Nihilism for the win! Sen insåg jag att det inte spelar någon roll, även detta var meningslöst.

Så då har jag mått osedvanligt dåligt denna helgen. Vad skulle det kunna bero på? Överlag har jag ju mått bättre än på länge de senaste veckorna. Som den psykologiska detektiv jag är försöker jag gräva i mitt förflutna för att finna en orsak. Helgen innan börjar med en tung fredag på jobbet, som följs av festande. Natten avslutas med att jag träffar en familjevän till Anton som frågar om varför det gick som det gick, ett långt deppsamtal ner i minnenas dal följer. På lördagen börjar festandet på eftermiddagen och håller på en bit in på söndag förmiddag. Trots att jag inte var bakfull längre var jag inte direkt utvilad när mina sju dagar av jobb började. Denna veckas jobb visar sig överlag vara mer stressigt än vanligt. Jag har inte ork att träna, vilket säkert hade fått mig att må bättre .Utöver det har jag sovit dåligt.

När jag försöker få lite perspektiv istället för att aktivt simma djupare ner i mitt depressiva inre; kan jag också se att jag vill ha mitt liv såhär. Något jag kan klaga över eller skrämmas av är hur jämnt mitt mående är. Stabilt lite över eller under neutralt. Detta är så tråkigt och går emot allt jag vill att mitt liv ska vara. Så en tid av nära daglig entusiasm följt av några riktigt svarta dagar, låter förbannat bra för mig. Även om det känns för jävligt nu.