En vän går ur tiden

Jag brukar gå genom livet med ett leende precis under fasaden. Det är alltid nära. Ett skratt av glädje, för att få finnas i denna värld. För att just mitt medvetande ur en orimlig rad slumper är en del av detta universum. En värld som är så obegripligt stor och vacker, med så mycket att upptäcka; får jag finnas. En glädje över att få uppleva alla dessa känslor, att få se allt- det vackra och det fula.

Ett leende över hur glad jag är över att få finnas, ett skratt över hur konstig eller komisk allt är..

Sen du försvann har leendet bakom min fasad ersatts av tårar. Innan var skrattet alltid nära, men precis där finns det nu gråt. Bakom mina ögonlock finns det alltid tårar nära. Under ytan där det brukade finnas livsglädje finns det nu bara sorg och trötthet. Jag kan hålla mig sysselsatt, distraherad, det är jag bra på. Men det känns där under, tårarna och när det blir tyst; när talboken, tv-serien, festen tar slut, väller de upp. I mitt tysta hem eller när min älskade somnat bredvid, rinner min inre sorg ut. Det finns inte ens en klar tanke, bara sorg.

Jag brukar älska mig själv. Ha en känsla av hybris och en arrogans som förhoppningsvis ibland misstas för charm. Men nu känner jag mig så liten, liten och rädd. Istället för äventyrslust känner jag mig så trött.

Med varje vän som försvinner ur tiden, försvinner en bit av mitt förflutna, av min barndom, min ungdom. Allt det som jag delade med er som försvunnit. Allt det som bara du kunde påminna mig om, som jag aldrig kommer komma på själv. Alla ”Minns du när..”, ”Kommer du ihåg den gången..”. Det är så många historier och händelser som bara hade betydelse för oss. Som det inte finns någon poäng att berätta för någon annan. Och med tiden kommer så många av dessa försvinna i glömskans dimma. Jag känner att så mycket av det som varit försvunnit med dig och det som jag har kvar har en kant av sorg. Hela min ungdom har snart en svart kant.

Det är såklart inte det som är det värsta med att du lämnat livet, att minnen försvinner eller smakar bittert, det värsta är allt det som hade kunnat vara. Den framtid som vi aldrig kommer dela. Även om vi inte sågs så ofta nuförtiden fanns det alltid en sån glädje när vi sågs. I den framtid som nu aldrig kommer fanns nog många kvällar fyllda med öl och nostalgi. Jag hade så sett fram emot att se allt du skulle göra med ditt liv. Att få se dig på mitt bröllop eller vara på ditt.

Det är så mycket som hade kunnat vara, men som.....

Jag saknar dig

Jag saknar dig så mycket

Min värld är blekare utan dig

Någon dag kommer säkert leendet tillbaks. Men det är inte idag. Det är svårt att se det vackra när tårar gör världen suddig.

Jag älskade dig. Farväl min vän.