Slut

Jag vet att jag älskar livet men det känns inte så.

Det tog slut, så som saker gör. En osäkerhet inför vad som är, blandas med en sorg av vad som såg ut att kunnat bli. Allt upprepas. Jag vet att min framtid säkert kommer vara med någon annan. Men jag kan inte se det nu. Jag vill inte se det nu. Nu handlar det bara om att låta den framtid jag skymtade blekna bort. Sakta försvinner det vi kunnat ha. Jag hade velat ha mer tid, fler liv. Ett liv där jag kunnat få se vad vi kunnat vara, om saker bara varit lite annorlunda.

Jag har gråtit så mycket för riktig sorg sista tiden. Har jag ens något kvar för att sörja oss. Har jag tårar kvar för att det inte finns ett vi längre.

Så då ska jag väl gå vidare. Hitta mig igen. Men jag orkar inte, vill inte. Nu vill jag bara sova tills det känns bättre. Det finns sorg man delar, men här är jag ensam. Jag vill inte gå vidare.

Det finns ingen jag vill prata med. Jag har vänner, de jag festar med, de jag diskuterar med, de jag ligger med. Men nu känner jag mig så ensam. Har jag vänner att prata med? Har jag vänner jag ens vill prata om det här med?

Jag vill hitta mitt skratt, hitta tillbaks till mig. Innan dess vet jag inte hur jag ska vara något för någon annan.

Jag är så trött. Innan brukar jag kunna skratta åt allt. När allt går dåligt, kan jag se det komiska. Jag kan uppskatta att jag får uppleva det, får uppleva allt. Det bra och det dåliga. Går vidare med mitt liv. Ser inte tillbaks, har inte tid.

Men det finns inte där nu. Senaste tiden har livet satt mig på plats. Visat att det kan lägga så mycket på mig att jag inte kan rycka på dem, att jag inte kan skratta bort det.

Jag kommer säkert tillbaks snart, stark, livsglad och självälskande. Men nu orkar jag inte ens försöka. Nu ger jag upp. För stunden.

Men jag har inte tid. Jag har inte tid att tycka synd om mig.

För några dagar sen hade jag dödsångest för första gången på länge. Den bara smög sig på, där jag låg. Utan provokation, om känslan av intet in. Hur jag kommer upphöra. Jag ser mig i intet omgiven av ingenting. Och sen kommer jag på att det inte kommer vara så. Det kommer inte vara jag i vakuum, jag kommer vara vakuum. Allt kommer försvinna. Alla mina minnen, allt jag känner. Rädslan är förlamande, jag kan inte tänka på det. Klarar det inte. Måste fly. Distrahera tänka på annat.

Allt försvinner och gjorde jag allt jag kunde. Levde jag fullt ut? Det vi var och kunnat vara upphör, troligen kommer det aldrig tillbaka. Gjorde jag allt jag kunde? Skyller på mig. Skyller på att livet tog min vän. Att jag inte kunde fortsätta vara glad. Att jag inte kunnat vara glad med dig, lite längre. Allt tar slut. Men det gör ont när det tar slut för fort. När saker, människor, förhållanden hade så mycket kvar. Så mycket som kunnat vara.

Nu lägger jag mig. Idag vann livet. Vi ses när jag orkar resa mig igen.