Identitet

Att vara tråkig eller ha tråkigt

Bland det mest skrämmande jag kan tänka mig är att ha ett tråkigt liv.

På sistone har jag börjat vara osäker på om jag är en intressant person. Jag gör inte något särskilt, jag jobbar och lever ett ganska vanligt liv. Tanken på att vara normal eller vanlig känns motbjudande när den appliceras på mig. Just nu känner jag mig inte så säker på hur speciell jag är, något jag brukar känna. Det känns som att jag förlikat mig med iden om att jag inte kommer åstadkomma något stort med mitt liv. Att jag inte kommer komma med några stora idéer, skriva något stort verk eller göra något så fantastiskt kreativt. Men jag har nog alltid tänkt att jag kommer leva ett speciellt liv, att jag inte kommer vara en i mängden. Idag tvivlar jag på om det stämmer. Det finns många saker som jag är relativt bra på, men inget jag är exceptionell på. Jag börjar mer och mer se mitt yttre som ganska tråkigt och är osäker på om jag har nog starkt inre driv att göra något åt det. Tänk så är jag någon som växer ur min stil, lugnar mig, blir stabil, formar mig sakta efter normen. Blir normal. Blir tråkig.
Idag kan jag undra vad mitt tonårsjag skulle tänka om mig nu. Någon som mest går till jobbet, ser relativt ”normal” ut, gör typ inget kreativt, styrketränar (fan vad jag hade hatat mitt framtida jag om jag visste det då) och ibland dricker lite för mycket på någon helg. När jag började träna mins jag att det var ett projekt som kändes väldigt udda för mig, något som skiljde mig från de flesta jag kände. Med tiden känns det som att de flesta jag känner någon gång har en period där de tränar på gym. Intresset jag fick för att träna just styrka kändes också udda på gym, men idag är det väldigt mainstream. Det är något jag älskar och kommer fortsätta med. Mina intressen blir sakta hela samhällets (kolla bara på alla serier och star wars). Det kanske är såhär det är då man långsamt tynar bort. Sakta smälter in i bakgrunden. Omöjlig att skilja från bakgrunden. Jobb, träning, några öl; på repeat.

Jag föredrar nästan allt framför att ha tråkigt. Tänk så bortskämt att jag hellre mår dåligt än att ha en okej, men trist tillvaro. Jag minns när jag började tänka eller i varje fall agera utifrån sådana tankar. Det var under gymnasiet när jag slutade gå till psykolog och ta medicin, för att jag ville ha dåligt mående i mitt liv. Detta trots att jag hade så svårt med tillvaron att jag kunde bli suicidal på fyllan. Någon gång under den perioden började jag också argumentera för att glädje eller njutning inte har något värde i sig. För mig är det något jag fortfarande tror på. Om mitt liv bara handlade om att ”må bra” hade jag börjat knarka för länge sen. Det är inte så att jag inte gillar att må bra, ha kul eller känna lycka, jag vill bara att det ska komma ur något jag värdesätter intellektuellt. Som relationer, något kreativt eller intellektuellt, alla saker som jag saknar idag.

Under en lång period av mitt liv försökte jag att se några filmer om dagen. Ofta filmer som var omtalade eller kända som bra film. Detta var för att jag just var rädd för hur tiden rinner obemärkt förbi. Om jag inte minns något från en viss dag är det som den aldrig funnits. Och snart är mitt förflutna fullt med hål. Tid som gått med dagar som i backspelen är blanka. Rädslan jag kände då var nog mer relaterad till min dödsångest, men den ångesten förstärks av iden av tristess.

Idag har det gått så långt att jag aktivt undviker ”bra” film. När jag är ledig vill jag oftast bara bli underhållen. Som att jag inte orkar något annat, inte orkar bli berörd. Hur länge står jag ut med mig själv om jag inte blir berörd.
På grund av min rädsla för att ha en grå vardag, är det så fruktansvärt att jag har så lätt för att underhålla mig eller vara bekväm. Om inget särskilt händer i mitt liv kan jag bara sitta vid min dator och må ganska bra. Hur mycket av mitt liv har jag inte redan tappat för att jag inte är mer rastlös eller kan pressa mig mer. I den vardagliga tillvaron har jag lätt att vara nöjd, det hatar jag i mig.